Artikel ID: 23
Datum skapad: 2005-01-15
Datum senast ändrad: 2009-05-27
Rubrik: Glitter
Författare: Kaparn

Eftersom jag länge varit (och fortfarande är) verksam inom skolan som lärare och elevassistent så har jag mött väldigt många barn och ungdomar. När de är riktigt små så ser man ytterst sällan att de har några större bekymmer. De är glada mest hela tiden och ögonen glittrar nästan jämt på dem. Allt eftersom de blir äldre så avtar glittrandet mer och mer och till slut brukar det försvinna helt från deras ögon. Jag vet inte varför. Kanske är det insikten om livets allvarliga frågor som dödar glittret. Eller något annat. Men så dyker det upp tillfällen när glittret väcks till liv igen...

Jag och Pepson har fiskat tillsammans ungefär 30 gånger. Uteslutande under 2004. Han har visat ett brinnande intresse och en stor vilja och förmåga att lära sig saker om fisket. Följdaktligen så har han utvecklats väldigt mycket som sportfiskare under 2004 och jag har följt hans utveckling noga. Med sitt aldrig sviktande lugn, sitt stora tålamod och sin förmåga att hålla huvudet högt trots att fisket är hopplöst och vädret värdelöst så tror jag att han kommer att bli en mycket duktig sportfiskare. Vi trollade en hel del tillsammans i både våras, somras och höstas. Jag har berättat om Vättern och Pepson har tålmodigt väntat på att få följa med. Först var jag tveksam till att ta med en grabb på 14 år till Sveriges näst största sjö. Laxtrolling på Vättern i januari är ingen lek. Det kan alla som provat intyga. Det är ett hårt och tufft fiske som belastar trollaren fysiskt såväl som mentalt. Inte som att trolla gös på sommaren direkt. Följdaktligen så var det Pepsons personliga egenskaper och mognad som avgjorde saken. Hans ålder saknade egentligen betydelse för det slutgiltiga beslutet. Efter godkännande från föräldrar så var det dags för hans första fisketur till Vättern...

Klockan är halv sex på morgonen när jag hämtar Pepson. Det blåser hårt ute men, för vår del sett, från rätt håll.
"Västlig vind borde inte vara några problem i Granvik, hur hård den än må vara..." har jag sagt.
Färden går genom Örebro. Flaggorna fladdrar snabbt och vindkraftverken snurrar mer än jag någonsin sett dem göra tidigare. Via wap i mobilen kan vi konstatera att det fortfarande blåser 14 m/s på Vättern.
Vi stannar vid en bensinstation lite mer än halvvägs till Granvik. Jag äter hårt bröd och dricker the. Pepson handlar varmkorv med bröd inne på den dygnet-runt öppna macken och äter den som frukost. Jag berättar om kristallklart vatten, stora vågor, feta silverfärgade fiskar och rulltjut. Pepson visar normalt lika mycket känslor som en järnspis och hans lugn är inte spelat. Han är sådan. Lugn, trygg och fåordig. Jag beskriver ingående drillningen av laxen på 5.8 kg som fångades nyligen under en fisketur till Vättern. Hur den rusade och hoppade. Detta lämnar inte ens Pepson oberörd och jag kan läsa spänd förväntan i hans ansikte.
Vi anländer till Granviks hamn innan solen har kommit upp över sjön. Det blåser mycket hårt men riktningen är den rätta och vågorna ser inte farliga ut. Vi knyter på beten på spöna. Vi har kommit halvvägs med arbetet när en bil närmar sig. Bilen parkerar och en man i 20-års åldern kliver ur. Precis som nästan alla man träffar härnere så kommer han fram och börjar samtala med oss. Denna öppenhet förvånade mig i början. Det är precis som om man känt varandra flera år. Vi diskuterar beten, släplängder, platser, vindar och allt annat som har med fiske att göra. Denna öppenhet och denna totala avsaknad av egoism och hemlighetsmakeri som man annars ofta möter vid andra vatten, har gjort att jag alltid längtar tillbaka Granvik och sportfiskarna som man möter här. Den unga mannen heter Simon är bosatt i Örebro. Han har (om jag minns rätt) bott i Motala i många år och fiskat mycket gädda i Vätterns norra skärgård. Även här är han helt öppen och berättar var, när och hur man fiskar gädda i Vättern. Samtalet går in på betesvalet för dagen och vidare in på tubflugor. Jag visar de tubflugor jag har i min betesarsenal.
"Vänta ska jag hämta mina så ska du få se dem!" säger Simon och går till bilen. Han återvänder med en ask med tubflugor som han bundit själv. Vi jämför de flugor jag har och de han har.
"För mig ser de likadana ut allesammans... Jag är dålig på det här med flugor..." erkänner jag.
"Prova den här!" säger Simon glatt och räcker fram en tubfluga.
Jag tackar så mycket och frågar hur mycket han vill ha för den.
"Äsch! Ingenting. Du får den." säger Simon leende och berättar att han brukar använda kastflöte som tyngd framför flugan när han trollar.
En bil med båt på släp anländer till hamnen. Det är ekipaget Simon ska fiska från idag. Han ansluter sig till dem men innan vi skiljs åt utbyter vi mobilnummer.
Jag ser över betesvalet en gång till. Sex wobbler, två apor och två tubflugor blir valet. Däribland den som jag fick av Simon. Jag letar efter ett kastflöte men hittar inget. Jag sätter ett 20 grams päronsänke ett par meter framför flugan istället.
Vi trailar i och stävar ut ur hamnen. Samtliga tio spön sätts ut trots den hårda vinden och de skapliga dyningarna efter gårdagens hårda sydvind. Vi trollar förbi Ombo-öar och bort mot vita skäret där vi vänder och trollar tillbaka. Timmarna går. Simon ringer och berättar att de fått en röding. Han frågar hur det går för oss.
"Inte ett hugg. Men mycket fisk på lodet." säger jag.
Klockan har passerat 12 när vi är åter till Ombo-öar. Jag är sugen att prova det som kallas Axstål men är lite tveksam då det fortfarande blåser hårt. Jag bestämmer mig för att prova.
"Blir det för tufft så vänder vi tillbaka in igen!" ropar jag till Pepson för att överrösta den rytande västvinden.
Knodde ringer mig på mobilen och berättar att han på Internet sett att det blåser 14 m/s på Vättern.
"Mer än jag trodde!" hojtar jag i mobilen då vinden gör det nästan omöjligt att prata i telefon.
Båten slår mot vågorna. Varvräknaren till motorn visar 1300 varv/minut. Jag funderar på att vända in mot öarna igen när rullen på styrbords innerspö startar med ett vrål. Det blir stillestånd i hjärnan. Ekolodet visar 60 meter. Yrkesfiskeredskap. Vi har fastnat i en yrkesfiskares nät! tänker jag innan hjärnan kopplar på igen.
"Ta spöet. Ta det!" ropar jag till Pepson.
"Ska du inte ta det du?!" ropar Pepson tillbaka.
"Nej för helvete!! Ta det du!" hojtar jag.
Spöet är tungt belastat och det tar Pepson några sekunder att få loss spöet från spöhållaren. Rullen skorrar när lina lämnar spolen. Pepson drillar och jag försöker köra så sakta som jag kan samtidigt som jag gör håven redo. Min unge trollingkamrat sätter press på fisken. Spöet står i fin båge. Efter en stund har Pepson vunnit lina på fisken och linan går ner brant i vattnet. Fisken stångar på djupt där nere och vägrar först att komma upp till ytan. Pepson pumpar på och äntligen får vi en skymt av den. Det blänker av silver djupt där nere. Fisken gör en rusning neråt och försvinner ur sikte. Vinden är ursinnig och river och sliter i allt som den får tag på. Dragkampen mellan Pepson och fisken pågår flera minuter. Det blänker därnere. Silver. Sen knarrar rullen när fisken blir rädd och drar iväg. Jag tittar på rullen och på spöet som Pepson håller i.
"Den har tagit på Simons fluga..." säger jag ovetandes om Pepson hör mig eller inte.
Laxarna i Vättern (åtminstone de större) verkar veta vad en djupriggsvajer är för något. Dessutom verkar de veta vad den kan användas till. För precis som laxen på 5.8 kg så dras denna lax in mot djupriggsvajern när den kommer upp till ytan.
"Nej akta vajern för fan!" vrålar jag till fisken, eller Pepson jag vet inte vem, samtidigt som jag i desperation vräker ner håven under fisken och försöker håva mellan vajer och båtmotor. Det lyckas och laxen glider ner i det djupa håvgarnet.
"Jajamän!!!" vrålar jag och vräker fisken ombord. Även denna lax är otroligt fet.
"Jag är knäsvag..." säger Pepson som ser ganska chockad ut.
Under drillningen av laxen (eller tidigare) så har flera av ytspöna trasslat ihop sig. Vi kapar linor och trollar mot Ombo-öar för att få lä för vinden. Pepson tittar på fisken.
"Har jag fått den där? Jag kan inte fatta det..." säger Pepson och tittar på mig. Det glittrar i hans ögon.
Vi hittar en vindskyddad plats där vi kan väga, mäta och fotografera fisken samt reda ut det trassel som tidigare uppstod. Simon ringer och jag berättar vad som hänt. Han blir mycket glad när jag berättar att det var på flugan som jag fick av honom som laxen högg på. Jag tackar honom igen för flugan.
Vi sätter ut spöna igen och trollar några timmar till. När klockan passerar 15:00 tycker vi att det räcker för idag. Vi tar upp och åker mot hamnen. Pepson sitter i fören och tittar på laxen som ligger på durken. Sen tittar han på mig. Hans ögon glittrar. Det gör mig lycklig.
Kaparn